Copyright © BIRMABOKEN

| Birman som avelskatt | Att hålla hane | Parning | Dräktighet | Födsel | Kastrering |

| Kattungars utveckling | Kastrering |

Att föda upp fina utställningskatter inom birmarasen är ett knepigt kapitel - men däremot har birmahonan oftast lätt att föda och tar väl hand om sin avkomma.

Att välja ut en birmahona eller hane till avel ställer oftast andra krav än att enbart välja en katt för utställning.

Om man först inriktar sig på honkatten så kan väl sägas att det är viktigt att honkattens egen mor varit en duktig avelshona. Med det menas att hon ska ha haft lätt för att bli dräktig, haft lätta förlossningar utan komplikationer och tagit väl hand om sina ungar. Att efter en sådan hona välja en avkomma till avel är en bra början. Väljer man istället en tänkt avelshona efter en mamma med komplicerade förlossningar så är risken stor att även dottern kommer att ge Dig problem och Din besvikelse blir stor.

Att välja avelshona från svenska, kända linjer är att föredra framför att frestas till att göra en import från ett annat land där man inte alls känner till den reella bakgrunden till avelskatten. När man köper sin första avelshona kan det vara mycket värdefullt att få en sådan från en uppfödare som under många år fött upp generation efter generation på gamla kända katter. En seriös uppfödare har avlat på goda mödrar i flera generationer och har också bra erfarenhet av vilka kattungar som kan utvecklas till att även bli rastypiska avelsdjur. Vid köp - studera honkattungens mamma, även om hon kanske vid tillfället inte är sitt vackraste jag, på grund av dräktighet och amning av ungarna. Har Du möjlighet att även träffa kattungens far, så är det ett extra plus.

Då det gäller pappan bör även han motsvara Ditt ideal av birmakatt, eftersom också hans gener har satt sin prägel på Din tilltänkta avelshona. Du ska också ta tillfället i akt att - om möjligt - kontrollera föräldraparets temperament. Att föda upp snygga avels- och utställningskatter gör ingen lycklig - om de p.g.a. ett dåligt temperament inte kan visas på utställning.

Om Du har möjlighet ska Du noga kontrollera att varken pappan eller mamman har för birmarasen diskvalificerande exteriöra fel, som t.ex. vit hakfläck, vit svanstipp, knick, skelögdhet m.m. En unge ur en hel kull utan defekter bör vara ett säkert kort.

Man behöver inte bry sig speciellt mycket om avelskatternas vita markeringar - de behöver inte vara "perfekta". Det viktiga är istället föräldrakatternas huvudform, ögonfärg och - form, pälskvalitet och kroppsbyggnad. Vitfläckigheten är ändå lite slumpartad och kan lika gärna lyckas på avkommor till välmarkerade katter, som på avkommor till mindre välmarkerade avelsdjur.

Naturligtvis är det viktigt att den avelskatt Du väljer inte är behäftad med kroppsliga defekter. Det har i vissa, synliga fall, även betydelse vid bedömning på utställning.

Navelbråck är ett fel som kan uppstå, och så småningom opereras. Katten kan efter operationen skörda framgångar på utställning. I avel däremot är det ett allvarligt fel, som direkt utesluter katten ur den vidare aveln. När honans första kull ska registreras krävs att man kan uppvisa ett veterinärintyg på att honkatten inte är, eller har varit, behäftad med navelbråck. I vissa andra länder finns inte denna regel vilket kan betyda att det är riskabelt att köpa avelsdjur utomlands - om man inte helt och hållet känner till katternas bakgrund.

Svansknick är ett annat problem som det tycks vara svårt att komma tillrätta med. Trots att man avlar på föräldrakatter där defekten synbarligen inte finns så föds det kattungar med svansknick. I utställningssammanhang är detta något som inte premieras och i avelshänseende är det naturligtvis inte tillrådigt att använda katter med denna svansdefekt.

Svansknick är, vad man vet, ingenting som ger katten några som helst problem så länge knicken är relativt liten. Ibland kan man dock se katter med så grav knick att svansen är helt och hållet böjd tillbaka mot svansroten. Det kan i vissa fall orsaka problem för katten. Det förekommer också att katter kan ha flera svansknickar, vilket gör att svansen "rullar upp sig" och till utseendet liknar en knorr. Fenomen har jag aldrig sett på någon birma - däremot på en perserkatt. Det är alltså något man bör se upp med då man väljer sin avelskatt.

När katten är nyfödd och fortfarande blöt kan det för en van uppfödare vara ganska lätt att upptäcka en knick som i storlek tillhör de vanligast förekommande och som sitter placerad i någon av de sista kotorna mot kattens svanstipp. Då man med tumme och pekfinger känner längs ungens svans ska tippen kännas naturligt avsmalnande - nästan spetsig. Då knick förekommer känner man en mycket svag utbuktning (kula) i toppen på svansen.

När sedan kattungen växer och svansen blir mera "köttig" kan det vara svårare att känna den lilla knicken, som däremot återigen är lätt att känna när katten blir uppemot 10-12 veckor och svansens kotor börjar att kalkas och styvna.

Många blir besvikna då de för första gången ställer ut sin katt, som för övrigt är mycket fin, och domaren upptäcker att den har knick.

Många domare kan idag vara mera frikostiga med att dela ut certifikat till kastrater med svansdefekter. Det är ingenting som är fel - standarden tillåter våra domare detta. Fertila katter däremot, kan inte hävda sig i konkurrensen om den uppvisar defekt svans.

Defekten kanske bara känns då katten befinner sig på utställning eller i något annat stresstillstånd. Det kallar man "stressknick" vilket många bortförklarar som att inte vara en vanlig knick. Jag tror dock att dessa knickar är desamma som "vanliga knickar" och vid avel på föräldrakatter med denna defekt kan avkommorna begåvas med endera varianten. För att själv kunna känna om katten i avslappnat tillstånd har s k "stressknick" kan man försiktigt "gnugga fram" knicken mellan tummen och sidan av pekfingret.

Att avla på katter med knick har alltså en avigsida. Det kan mycket väl hända att den snyggaste avkomman - kanske en liten stjärna i alla andra avseenden - begåvas med samma fel som någon av föräldrarna och besvikelsen blir mycket stor hos uppfödaren

En hankatt, som saknar en eller båda testiklarna - är s.k. monochid eller kryptochid. Den monochida (ensidig avsaknad av testikel) hanen kan oftast, trots att han saknar sin ena testikel, ändå producera avkomma. Men eftersom man tror att hanens fel kan vara ärftligt är det inte tillåtet inom SVERAK att avla på hankatter med denna defekt.

Då Du köper en hane för avel ska Du förvissa Dig om att en veterinär har konstaterat att han har båda sina testiklar på plats. Om detta görs tidigt (kattungar får ju säljas vid 12 veckors ålder) kan det senare visa sig att hankattens ena testikel återigen vandrat upp i buken - och stannat där. I det fallet kan katten inte användas i avel och inte heller tävla som vuxen, okastrerad hane. Efter kastrering (då ju testiklarna normalt avlägsnas) kan katten tävla och bli en vacker kastrat med alla möjligheter till titlar.

Birmakatten är för övrigt en sund katt och är inte behäftad med några speciella "rasdefekter", som t.ex. bettfel, knä- eller höftledsfel m.m. Dock kan dessa fel uppstå hos birmakatten, såväl som hos andra raser. Detta ska den veterinär som besiktigar kattungen före försäljningen undersöka.

Skelögdhet är ett problem som ibland visar sig hos himalayatecknade katter. Skelögdheten tycks vara ärftlig varför man av det skälet inte ska avla på katter med ett sådant fel. Om våra domare gör en korrekt bedömning, på utställning, så ska en skelande katt diskvalificeras. Ens tilltänkta avelskatt ska naturligtvis inte heller ha skelningstendens. Enligt standarden är detta alltså ett diskvalificerande fel.

Ett annat fel som har med kattens ögon att göra är s.k. dermoida cystor. Dessa sätter sig som en liten "skinnflik" - ofta hårbevuxen - i kattens ögonvrå. Kan upptäckas genom att kattungen föds med ögat öppet som sedan stängs - för att åter öppnas då katten normalt skulle ha öppnat ögonen. Irritation på ögat kan då visa sig i form av ett rinnande och/eller varigt öga. Katter med denna form av defekt ska naturligtvis inte heller användas till avel.

Sammanväxta tår och extra tår är också något som man ska se upp med. För den som ska köpa en kattunge är detta mycket lätt att upptäcka genom att lätt "klämma isär" kattungens tår för att se att de verkligen går att sära.

De fel, som redovisats är sådana som med lätthet kan upptäckas innan katten tas i avel. Det finns även andra, inte fullt lika lätta att upptäcka. Dessa kan vara knä- och höftledsfel samt bröstdeformationer, som ofta kräver veterinärundersökning för att upptäckas.

Att avla på defekta djur är något som varje seriös uppfödare avstår ifrån. Det är ju inte enbart de katter som för tillfället används i avel och vars avkomma vi tror att vi har kontroll över, som kommer att drabbas. Kroppsliga defekter sprids snabbt, framförallt då en hane, kanske populär och med någon defekt, under ett par år hinner att lämna defekter (synliga eller inte) till ett stort antal avkommor som sedan i sin tur kommer att lämna defekter till sin avkomma. För vi tror väl inte att alla i framtiden kommer att vara så seriösa att de utesluter dessa katter ur aveln - om vi inte gör det idag.