Det kanske kan tyckas märkligt att skriva så mycket om en katt, som i andra människors ögon är en helt vanlig birmakatt. Men, Mouche har för mig inte varit en ordinär katt. Inte nog med att hon var en helt och hållet "home-made" katt, hon har också varit en helt outstanding avelshona. En katt som vetat sin ställning bland våra andra katter. Med andra ord, hon har varit - THE QUEEN ...

Mouche har alltid kallats MARION, från första början med tanke på hennes vackra ögon och välpälsade "rävsvans". Hon fick alltså sitt smeknamn efter räven Marion i den tecknade serien "Robin Hood".

Det finns mycket att säga om Marion. De flesta katter har ju sin särpräglade personlighet, men Marion har haft en personlighet utöver det vanliga. Något som inte går att förklara - och som kanske egentligen bara har existerat via kontakten mellan henne och mig.

År 1985 fick jag tillstånd till s.k. "kontrollavel" (hette på den tiden "experimentavel) med inparning av perser i birmarasen. Aveln startade med en silvertabby perserhane, CH Hassellidens Silver Navajo, en för den tiden mycket typad hane - och en brunmaskad birmahona - Champis Elvira Evangelina, uppfödd inom Independent.

Elvira var en hona, som från början ägdes av en väninna till mig. Hon "lånades" till denna avel, p.g.a. att hon hos min väninna fött två kullar om fem ungar vardera. Dessa ungar var stora och rejäla varför vi tycket att hon passade bättre i en kontrollavel, än någon av de två honor jag själv hade. Sålunda "bytte" Elvira ägare - dock endast på papperet, och tillstånd för kontrollavel söktes. Parningen skedde hemma hos mig, eftersom jag vid den tiden hade ett stort rum med tillhörande rastgård - för eventuell avelshane.

Vad jag speciellt minns är Elviras kavaljer - Navajo. Han var en otroligt snäll och personlig hane - och så här i efterhand kan jag tycka att min Marion var mycket lik honom. Resultatet av parningen blev tre ungar - en svart, en silvertabby och en svartsmoke ! Alltså ingen bruntabby, vilken egentligen var målet med kontrollaveln.

Smokehanen och silvertabbyhanen fick inte användas i avel - återstod endast den svarta honan som döptes till Skogshöjdens Jamina. Samma parning upprepades året därpå med samma resultat - ingen bruntabbyavkomma ...

Turligt nog hade en annan väninna fått ta hand om Jamina, med tanken att hon eventuellt skulle fortsätta aveln.

Jamina parades i oktober 1986 med Trollehöjds Pontus, en hane som egentligen inte alls var den påtänkte. Jamina skulle paras med australienimporten Badarene Touché men ödet ville annorlunda. Touché tillhörde de birmahanar som definitivt inte kunde tänka sig att para en helsvart, långhårig katt, som inte alls såg ut att passa i birmaaveln. Eftersom samma hankattägare hade ännu en hane, Pontus, så blev det bestämt att ett byte skulle göras. Detta byte är jag naturligtvis mycket glad för idag - resultatet hade ju i annat fall inte blivit Marion.

Dagen då Jamina skulle föda, den 11 december 1986, var vi ett stort gäng som samlats hemma hos Jaminas fodervärd. Där fanns Elviras matte, Jaminas matte, bådas barn - och naturligtvis - jag ...

Jamina födde lätt och smidigt, till att börja med i snabb följd fyra ungar. Alla var de "ofärgade" d.v.s. siamtecknade. Efter någon timmas väntan föddes den femte ungen, som var svart hybrid och sin mor upp i dagen. Hon kom att heta Skogshöjdens Mutzi och stannade hos fodervärden som sällskap till sin mor.

När ungarna fått ett par veckor på sig kunde vi konstatera att de maskade ungarna var bruna. De var Maximilian (Maxi), Mascot, Maya och Mouche. Jag tyckte mycket om deras typ, storlek och pälskvalite´. Ögonfärgen var kanske inte så mycket att hurra för, men klart godkänd.

Av någon underlig anledning behöll jag endast Mouche för vidare avel. Kanske beroende på att jag då trodde att Jamina skulle paras ännu en gång. Nu blev det inte så, eftersom hon tillhörde den sort honor som behagade strila när hon löpte. Den stackars fodervärden skulle naturligtvis inte behöva utsättas för detta, enbart beroende på att jag ville ha ännu en kull. Jamina fick därför bli kastrat. Nu hade jag alltså bara Mouche att gå vidare på, de övriga var sålda som sällskapskatter och kastrerades när de var omkring året.

Den 11 maj 1986 föddes i England en blåtabbymaskad birmahane med namn Julipaul Justin. Efter mycket övertalning lyckades jag få köpa honom, varför han flyttade in hos oss under senhösten 1986.

I mars 1987 hade Västerås Kattklubb ett klubbmästerskap i Hallstahammar, där jag skulle hjälpa till som funktionär. P.g.a. tidsbrist hos Jaminas fodervärd skulle Marion överlämnas till mig vid detta klubbmästerskap. Hon var inte riktigt fyllda 3 månader, varför hon inte hade tillträde till utställningen.  Jag blev alltså tvungen att åka de tre milen hem, för att inkvartera henne hos oss. Bråttom hade jag att komma tillbaka, eftersom jag lovat att jobba på utställningen. Alternativet var att lämna Mouche hos Justin, då hade hon i alla fall bara en katt att vänja sig vid till en början.

Nu inträffade något roligt. Justin, som vid det här laget trodde att alla honor skulle paras, blev alldeles till sig när Marion släpptes in i hans rum. Han "sjöng" lika vackert för henne som för en vuxen löphona - och försökte att para. Men se, det passade inte lilla damen. Snabb som en vessla försvann hon flera meter bort - och Justin stod där, bredbent, och undrade vart honan han just haft på lut, tog vägen. Detta upprepades flera gånger, ända tills Marion - med liten kattungeröst - fräste ifrån. Då gav han upp, hoppade upp i sin sovhylla och iakttog henne därifrån istället.

Jag blev tvungen att åka tillbaka till utställningen, men jag minns att jag inte ville lämna Mouche ensam med denna Don Juan. Men jag tröstade mig med att hon ändå inte behövde vara ensam, och att hon inte tvingades att snabbt bekanta sig med alla mina andra katter.

Jag minns så väl när jag satte ner Marion på hallmattan. Vi har en stor öppen hall dit husets rum mynnar. Från olika håll kom dom, våra andra katter. De nosade på nykomlingen - och gick sin väg. Förmodligen var intresset för kattungar inte speciellt stort eftersom vi just då hade en kull på fyra ungar efter vår hona Skogshöjdens Aisha (Pyris). Med andra ord så flöt Marion in på en gång - och fick naturligtvis dia Pyris redan samma kväll.

Sedan följde en tid - Marions kattungetid - som jag inte kommer ihåg speciellt mycket av, annat än att vi kallade henne "colourpointen". Hon skiljde sig ganska markant från våra övriga katter. För det första var hennes vita sockor och kilar inte mycket att skryta med. Endast den ena framtassen hade en liten vit tå. Baksockorna var mycket låga och bakkilarna kunde anas till 1/2 cm i höjd. "På den tiden" var det inte speciellt vanligt med låga markeringar på våra birmor. De flesta hade höga "strumpor" bak, med breda, höga bakkilar. Framsockorna var också höga - ofta med framkilar. Så nog var Marion ett litet originellt birmaämne.

Hennes huvudtyp var inte heller den vanliga birmatypen. Hon hade ett lite kortare huvud, med en otroligt hög och fin panna, bra haka - och massor av päls.

En detalj från Marions kattungeperiod minns jag dock ... hon var väldigt intresserad av kattungar! När hon var ungefär 6 månader gammal hade vi ännu en kull ungar med en annan av våra tjejer. Marion låg troget i lådan - längst bak mot väggen - och väntade på att mammakatten skulle lämna kattungarna för en stund. Då passade Marion på att tvätta och "kissa" kattungarna, som gärna fick krypa intill Marions mage. Redan där visade hon vilken god mamma hon så småningom skulle komma att bli.