.... är inte det lättaste! Förutom att hanen ska ha en bra "bakgrund", d v s både sundhetsmässigt och standardmässigt, så verkar det som om vi också vill att han inte ska märka revir. Det blir en omöjlig kombination. Vi blir alltid tvungna att göra kompromisser - där man som hankattägare får bestämma sig för vad som är viktigast

Som ny i "branchen" är det kanske inte så lätt att omedelbart få all information man tycker sig behöva för att välja "rätt" avelshane. Varken då det gäller att "låna" hane för en enstaka parning eller för att köpa hane att hålla i avel.

När det gäller att låna hane, så kanske det känns enklare att gå på hanens "gamla meriter" som avelshane. Titta på vuxna avkommor. Titta även på de honor som använts i respektive kull (om det är möjligt). Det är ju inte enbart hanens egenskaper som nedärvs till avkomman. Hanen kan ju producera superungar tillsammans med en hona, medan det blir ganska mediokra ungar tillsammans med en annan. Försök att utvärdera ... Naturligtvis kollar man att inte inavelsgraden höjs ytterligare och att hanen har ett "fläckfritt" förflutet. D v s att han inte nedärver diskvalificerande vitfläckighet eller defekter. Även här måste man tänka på att det inte enbart är hanen som är "boven". Det kan vara ganska svårt att få en hel bild av hur hanens kullar med olika honor har utfallit. Man får helt enkelt lita till uppfödarna respektive hankattägarens information - förutom den man själv kan se via avkommorna.

Själv skulle jag även ha ett större intresse för en hane som inte använts för flitigt.

Ska man köpa hane, som sedan är tänkt för vidare avel - kanske både på egna och andras honor, så gäller det att vara ännu noggrannare. Här har man ju inte tänkt sig en engångsparning - utan kanske flera års "användning/utlåning" av den inköpta hanen. Då köper man oftast en kattunge, som alltså ännu inte har några som helst meriter som avelshane. Honorna kommer dessutom att vara flera - och ur olika kombinationer. När det gäller "engångsparning" har man ju alltid möjligheten att inte göra om den, om man inte är nöjd med resultatet. Har man köpt egen hane med tanke på flera parningar så är det kanske lätt att man "provar igen".

När det gäller en sådan hane vill jag själv vara så säker som möjligt på att han kan ge det jag önskar. Ett fint temperament, bra huvud- & kroppstyp, så utavlad som möjligt och född i en kull utan defekter. Jag vill naturligtvis också känna till så mycket som möjligt om hans föräldrars bakgrund. Jag vill också att han ska vara den ende tilltänkte avelshanen i den speciella kombinationen.

Vill man sedan bortse ifrån att han inte är utställningsmässig - han kanske saknar en bakkil, har en framkil e.d. - så blir urvalsmöjligheterna större. Vi vet ju att det inte behöver vara utställningshanarna, som är de bästa avelshanarna.

Med egen hane står man också inför beslutet; låna ut - eller inte! Eftersom jag själv har tänkt att hålla mina hanar i avel under ett par - eller flera - år, så känns det bäst att låna ut honom mycket sparsamt. Om jag redan under hanens första aktiva år skulle låna ut honom till många honor, så hinner jag inte "utvärdera" hans prestationer förrän det är "för sent". En utvärdering av avkommorna tycker jag inte att jag kan göra innan de är vuxna. Om hanen då t.ex. nedärver något som jag tycker är negativt, så har han alltså hunnit få många "onödiga" avkommor med detta negativa.

Om hanen trots allt ger bra avkomma, och alltså är tänkt att gå ytterligare något / några år i avel, så känns det - för min del - bäst att fortsätta med sparsam utlåning. Inte enbart med tanke på avkomman, utan på hanen själv. En hane som träffar många honor löper alltid en risk att råka ut för någon form av smitta - allvarlig eller mindre allvarlig ... och han ska ju träffa mina egna honor också.

Jag har sett en del diskussioner på nätet, där man velat "försäkra" sig om att få en hane som inte strilar/märker revir. Flera inlägg har handlat om hur man hittar hane efter en far som inte strilar. Den saken har jag själv inte brytt mig om att kontrollera. Om jag skulle börja leta efter en sådan hane, så skulle jag troligen få välja bort en hel del superbra alternativ.

Själv har jag aldrig lyckats få en hane som INTE märker revir. Och det är jag på sätt och vis ganska glad för. Att en hane märker revir tyder ju på att han fungerar som han ska - instinkterna är intakta. Vi "anpassar" ändå våra raskatter till hur vi vill ha dem, så att dessutom ta bort deras naturliga instinkter känns, för mig, inte bra. Naturligtvis är det otroligt mycket mera städjobb som måste utföras när man har en strilande hane, men det är saker man får ta med i beräkningen när man bestämmer sig för att hålla egen hane.

Hur arvsgången är när det gäller strilande/icke strilande hanar är en gåta. Min senaste hankatts pappa strilade aldrig som fertil . Min hane gjorde det - definitivt! Men han var mycket parningsvillig, och hans tjejer blev alltid dräktiga.

Till Dig som letar avelshane;  Tag god tid på Dig, och välj inte bort saker som Du tycker är viktiga.

© SKOGSHÖJDENS 2005